En dag efter 1-6 kommer jag på mig själv med att tänka på Zoran Manovic. Önskar att han vore Peter Pan. Eller förvandlades till Benjamin Buttons kusin.

Jag minns när Andreas Haddad gick till Örebro och skulle visa upp sig i Allsvenskan. Minns att jag pratade med en vän som sa att han max skulle göra tio matcher, sedan skulle skadorna komma rullandes igen. Och Andreas skulle rullas vidare igen.

Facit? Andreas gjorde åtta matcher i Allsvenskan under två år, två väldigt skadefyllda år. Frustrerande det där med skador som man inte riktigt vet vad det är. Skador som man tror sig ha under kontroll, men som visar sig vara mer svårläkta än trott. Andreas hade en sådan. Assyriska har just nu Hyseni och Sotte på sådana. Och alla har vi hört den magiska historien om Guidetti och kycklingbiten.

Andreas hann med elva matcher och fem mål på en halv säsong i Brommapojkarna innan han skrev på för Hammarby. Han gjorde runt tjugo minuter i premiären mot Örgryte och en halvlek mot Paris. Till bortamatchen mot Örgryte var han inte med. Skadad. Igen.

Det är alltid vanskligt att försöka fundera på vad som gör att en spelare ofta är skadad. En del beror nog på att en skada ofta leder till någon annan, eller en ny liknande skada senare. En del måste nog dock också bero på de fysiska förutsättningarna varje individ har, och hur all den träning han genomgått sedan han var liten har påverkat honom. Det är omöjligt att svara på varför just Andreas varit skadad så mycket, men det är nu en del år sen han kunde spela ostört en hel säsong.

Med Andreas vet man vad man får. Man får en kärlekshistoria, en riktig sådan, en sådan som många bara får uppleva på tv, där krutdunken alltid hänger med i ett Statoil-släp, vartän resan tar en. Det är medlidande och passion, det är glädjetårar och tårfyllda adjön, det är en del hårda ord på väg, och många snälla. Med Andreas får man kärlekshistorian. Med Andreas får man mål. Men med Andreas får man tyvärr också skador.

Så det kunde inte bli sämre än 4-0 på hemmaplan? Vad sägs om 6-1 på bortaplan då? Dessa två förluster i rad, med en dålig match i Degerfors där innan, ställer frågan om hur bra årets Assyriska verkligen är.

Sedan den store greken, med det härliga namnet Sotirios Papagiannopoulos, stått vid sidan av har Assyriskas tidigare stabila försvarsspel sett minst sagt svajigt ut. Av de sex matcherna som Sotte har missat, får vi dock inte glömma att de tre första slutade med totalt nio poäng. Hur mycket en frisk Sotte tillbaka i startelvan betyder för Assyriskas spel är svårt att överdriva. Med Sotte bredvid Malmborg i mitten stabiliseras det centrala spelet och Konwea kan äntligen få utmana Durmaz om högerbacksplatsen igen. Konwea som har betydligt fler offensiva kvalitéer kan även bidra till större variation i anfallsspelet, där mycket fokus hittils hamnat på Batans vänsterkant.

Sottes återintåg står alltså högt upp på alla Assyriska-fans önskelistor, men nog är det annat som kan ändras på också? I hemmamatchen mot Ängelholm tappade Assyriska innermittfältet, men i bortamatchen var de saknade spelarna tillbaka och förlusten blev än större. Är våra innermittfältare helt enkelt för dåliga? Eller är det andra delar av spelet som inte fungerar som därmed påverkar innermittfältet? Bolltapp, ett press-spel som inte alltid fungerar som jag tror att Valentic önskar, ett ofta rätt stillastående lag i övrigt... jo, visst finns bekymmer.

Ett av problemen är att kantspelet bara fungerar till 50 procent, det vill säga att vänsterkanten fungerar, högerkanten gör det inte. Att vänsterkanten fungerar beror såklart till störst del på Batans form i år, där han tagit sig upp till ytterligare en nivå och där han hållit sig hela året. Bekymret för Valentic är att förtroendet för vänsterbacken Awrohum verkar sina mer och mer, och det finns egentligen inget annat alternativ. Med Batan som vänsterback fungerar kantspelet inte alls, skulle jag säga. Det finns egentligen tre alternativ som vänsterback: Awrohum, Korkes och Durmaz. Varför Korkes ännu inte riktigt fått chansen är för mig märkligt, med tanke på att Awrohum aldrig (?) fått spela hela 90 minuter. Med Konwea ute på högerbacken kan Durmaz vikariera till vänster, men det ser jag som ett ganska dåligt alternativ. Om vi trots allt sätter Batan på vänsterbacken så förutsätter det nog att Hyseni frisknar till, då kan det möjligtvis fungera.

Högerkanten har inte sett väldigt mycket action under säsongen. En del av lösningen är enligt mig att få ut Konwea på högerbacken och på så sätt öppna upp lite mer för Youssef eller Brandeborn. De båda yttrarna har helt klart presterat sämre än förväntat. Det känns som att Youssef behöver mycket boll för att övertyga, och när han under stora delar av matcherna hamnar utanför spelet springer han runt i ett vakuum där ute. Där ligger ansvaret en hel del på honom själv. Och hur trivs egentligen Brandeborn på en kant? Nä, inget vidare skulle jag säga. Den lille glade pojken har visserligen inte imponerat storligen när han fått chansen på innermittfältet, men det är nog där Valentic måste hitta en roll åt honom. Ge honom en fri roll framför två lite mer defensiva innermittfältare, så som Hezha Agai och Djurgårdslånet Philip Hellquist, så tror jag vi får ut betydligt mer av honom.

Tre raka förluster och man frågar sig: Är detta vår standard? Och att vi tidigare under säsongen överpresterat. Eller visade vi vår standard tidigare år? Och att detta bara är (väldigt djupa) dalar, sånt som händer alla lag. Man vill väldigt gärna tro det sistnämnda, men jag hoppas att spelarna och ledarna tar det på allvar, då ingen nog vill bli indragen i en bottenstrid.

Det blir intressant att se de nästkommande matcherna nu, för vad kommer Assyriska och Valentic att göra? Vilket förtroende kommer Valentic att visa för de spelare som varit på planen i debaclen? Vilka nya kommer ges chansen? Och hur kommer spelet se ut? Kommer en plan b att komma in? Jag vet inte jag, det är svårt att förutspå Valentic. På gott och ont, antar jag. Själv hade jag i hemmamatchen mot Östersund velat se följande lag (som jag förstått det är Konwea avstängd):

Malmkvist - Durmaz, Sotte, Malmborg, Korkes - Agai, Brandeborn, Hellgren - Batan, Katourgi, Youssef

Och om Sotte fortfarande är skadad? Nä, då har jag fan ingen aning. Blir walk over en 3-0-förlust? Låter rätt kittlande faktiskt.

Jag hade planer på att se Sverige spela hem EM-guldet på Friends Arena idag. Mina planer förändrades inte av mig, men någon annan tog tydligen på sig ansvaret att göra mig ännu mer medveten om lycka jag i framtiden kommer känna. Men jo, min första damfotbollsmatch någonsin blev ju ganska kul ändå.

Norge mot Tyskland stod på menyn, men damfotbollssafarin började redan på pendeltåget som sniglade förbi Stockholm. En efter en kom de unga supportrarna på tåget i Sverige-tröjor. Detta gav mig känslan att stämningen lär vara mindre huliganism, mer klasskamp på rasten. I värmen slog jag mig ner i skuggan utanför arenan och försökte få en överblick, och inte behövde man lyfta huvudet särskilt högt för att se det. Överallt svärmade barn omkring, till största del småtjejer, med mammor och pappor i släptåg, och någon brorsa (inte en sån brorsa, brorsan) här och var. Alla var glada och trevliga, till och med trevliga på det där svärmorsdrömssättet. Inte trevliga på det där härliga fyllesättet. Kvinnor vs män: 80-20 kanske? Åtminstone 70-30.

Och jag började fundera på varför det är så här. Man kan fråga sig varför kvinnor ser på damfotboll, men inte herrfotboll. Man kan fråga sig varför män ser på herrfotboll, men inte damfotboll. Man kan fråga varför de valde som de gjorde. Solidaritet möjligen? Och det här är mer intressant än vad ni först tror. För män väljer oftast bort damfotboll för att herrarna är större, snabbare, starkare och bättre, men varför väljer kvinnor bort herrfotboll? Är det verkligen stämningen på läktaren? Eller är det att man alltid söker idoler bland sina egna? Och hur vi än pratar om att kön saknar betydelse i allt fler frågor, så är uppdelningen mellan man och kvinna fortfarande väldigt, väldigt tydlig inom fotbollen. På andra ställen också, skulle jag säga, dock utan någon som helst grund, bara på känsla.

Under matchen hejade svenskar fram norskor, men buade de ofta åt tyskorna? Nej, inte särskilt. Istället visade svenskarna sin icke-kärlek med att icke-klappa. Nåväl, de som i alla fall dök upp. Det var slutsålt på många sektioner tidigt, men det verkar som många stannade hemma när Sverige tog semester. Svårt att säga vilka de är, men det är väl just detta som är ett problem: Svenskarnas intresse för damfotbollen har varit stort, men till största del beror det bara på att ett svenskt lag kunde ha vunnit. Av en slutsåld final i herr-EM på hemmaplan, med Sverige störtandes fram och med en semifinal mot Tyskland framför sig, där Zlatan och de övriga förlorarar med 1-0 - hur många av de svenska fansen väljer att stanna hemma när Tyskland spelar EM-final mot... låt oss säga Danmark (vet inte om Danmarks herrar är mer lik Norges damer än Norges herrar, men men)? Njä, inte särskilt många tror jag. Lite tragiskt, måste jag säga.

Matchen då? Jo, den var intressant, minst sagt. Norge lyckades bränna en straff vid ställningen 0-0, och en straff vid 1-0-underläge. De bredsidade in ett offsidemål för kvitteringen. Tyskland? Jo, de spelade ganska stabilt. De var stora och tunga och kunde gjort både ett och två mål på hörnor, där såväl stolpe som norska huvuden stod i vägen. Istället gjordes målet på en kontring där högerback och båda innerbackarna tog sikte på inläggaren (vilket underbart ord), medan avslutaren joggade med i bakgrunden och bara satte dit högerdojan. Så lätt kan det vara. Och i slutet pressade Norge på med långbollar, men tyskarna tackade och tog emot och nickade bort allt.

Och på vägen hem fortsatte safarin. Trots att hälften försvann innan prisceremonin, så tågade vi, vi tillhörande den andra hälften, långsamt, långsamt den kilometer det är till tågstationen. Lugnt och stilla, knappt någon som satte en fot framför någon annans, ingen som trängdes. Det var en väldigt konstig känsla, att vara så nära de andra, men ändå ha en naturlig säkerhetscirkel runt omkring mig. Vad fan är det här egentligen? För nej, inte är det fotboll inte, det har jag ju varit på tidigare. Så vad är det? Jag vet inte, men jag hoppas att jag snart får för mig att stifta bekantskap med det igen.

PS. Det var nära att Eric Sade (i min blogg nämns inga extra vokaler efter varandra) förstörde allt innan matchen ens hade börjat. Han sjöng och dansade och studsade, men turligt nog fanns det fortfarande ett par hål att täppa till i nybygget som han efter ett par minuter studsade ut igenom. DS.

Mikael Ishak fortsätter sin Europa-resa, där nästa anhalt, om än till synes tillfälligt, blir Parma. Ett fyraårskontrakt är enligt Ishak påkritat, och det ger en tillförsikt. Hur bra kan denne mogne unge anfallare bli? Jag hoppas vi får se det så snart som möjligt.

Det tillfälliga i dealen är naturligtvis uttalandet om att en utlåning vore passande, och där finns inga argument att sätta emot. Med Amauri och Cassano framför sig i rangordningen är det svårt att se Ishak få tillräckligt med speltid för att utvecklas på bästa sätt. Speciellt med tanke på mest ett gäng inhopp och sedan utlåning till den Schweiziska ligan - de meriterna ger en inte automatiskt speltid, direkt.

Men jag tror på Ishak och det gör bevisligen Parma också i och med att de signar honom på fyra år. Övergångssumman antar jag är ganska blygsam, men hade de BARA tagit en chansning, hade den chansningen nog inte givit mer än två år, möjligen tre år på kontraktet. Med fyra år ökar de visserligen även återförsäljningsvärdet om de anser att han inte håller, men det innebär ju att de tar chansen att sitta på en, enligt deras ögon, oduglig spelare under kontrakt i fyra år om ingen vill lägga upp pengarna för att köpa honom. Summa summarum: Parma tror på Ishak en hel del.

Gör Parma rätt i som tror på honom? Ja, det tror jag faktiskt. Visserligen anser jag det vara svårt att veta hur bra Ishak kommer att bli, även om han som väldigt ung slog igenom i Assyriska. Men jag fick känslan då att hans genombrott berodde en hel del på den mognad han visade i sitt spel redan som 17-årig gymnasieelev. Och att som 17- och 18-åring smälla in 13 mål in Superettan på drygt en och en halv säsong? Det är ganska imponerande faktiskt.

Och hur stor roll spelar det faktiskt att han inte lyckades fullt ut i Köln? Njä, inte extremt mycket för en talang född 93. Facit med sex mål på nio matcher i Sveriges U21-lag visar att det finns kraft att hämta, och det gäller bara för en tränare att utnyttja den på rätt sätt. Men att döma Ishak efter målfacit är lite felaktigt, för här har vi en forward som kan jobba hyfsat hårt med sin storlek och kraft. Men framför allt skulle jag säga att han är smart i sitt spel, där han löper mycket och löper RÄTT. Och med det kan man ta sig väldigt långt. Och målskyttet? Äh, grabben är ung.

Ser en rubrik på text-tv att "Marklund lämnar "Mästarnas Mästare"". Är man Assyriska-skadad när man för en kort sekund tror att det är Göran det handlar om?

Alla som bevittnade den senaste hemmamatchen mot Ängelholm har nog väldigt svårt att tro på något annat än att Assyriska på måndag åker på ytterligare en förlust. Aldrig har Assyriska sett så loja och ointresserade ut. Aldrig har nog Assyriska gjort en sämre match, eller var det Ängelholm som var bättre, säger ni?

Att Hezha Agai fick bekanta sig med läktaren på grund av avstängning är nog en del av förklaringen, samt att ersättaren Paul Obiefule även han hade några gula kort för mycket på sitt samvete. Till nästa match är de tillbaka, och jag kan bara anta att det åtminstone täpper till det centrala mittfältet betydligt bättre.

Ängelholm som även de hade en hel del skador och avstängningar, vilket gjorde att ett ungt lag ställdes på banan, och kanske var det därför de valde, i falsk Ängelholmsstil, att faktiskt lira boll. Som Assyriskasupporter har man annars vant sig vid att Ängelholm kommer upp till Södertälje och placerar ut backlinjen någonstans i höjd med Norrköping, och en ensam anfallare försvarar Vagnhärad. Nu? Nu var de tamefan uppe och störde Stefan Batan och de andra ända upp i Gävle. Så funderingarna kring hur Ängelholms hemmaspel kommer se ut är nog överflödiga, det spelade de redan i söndags. De pressade en del, de centrerade ganska ofta hela mittfältet och utnyttjade kanterna när det fanns lägen.

Så vad ska Assyriska göra i returmötet? Jag tror att Valentic kommer pressa in så många som möjligt på det centrala mittfältet, dels som en åtgärd mot Ängelholms spelstil i föregående match, men dels även som en reaktion på hur bedrövligt det stundtals såg ut där. Mitt tips är att Valentic låter Agai, Paul och Hellgren spela i mitten, med Brandeborn och Batan på kanterna (Christer Youssef är avstängd) och Aganovic på topp, där Brandeborn nog kommer krypa in i banan väldigt ofta. Men samtidigt är det svårt att krypa in i Valentic huvud och se hur han funderar. I senaste matchen byttes Catovic ut, när jag tyckte han faktiskt fick mer uträttat än många andra, vilket, i och för sig, kanske säger mer om de andra än honom, men ändå. Att Catovic klev av gjorde att mittfältet fick ytterligare en spelare, vilket kändes rätt i just det läget, så okej: Robin - Valentic 1-1. Men när 0-3 kommer, så väljer Valentic att ta ut Brandeborn och sätta in en anfallare (Katourgi) igen? Varför? För att satsa framåt? Nä, då hade ett tätare mittfält bidragit med mer eftersom man brukar behöva få tag i bollen innan man kan göra mål. Raka byten ser jag inget större problem med, men byten av sorten som kastar om hela uppställningen tror jag mest bidrar till osäkerhet, speciellt när det går fram och tillbaka i samma match.

Det finns dock ett byte som irriterar mig numera, och det är att Awrohum alltid utses till syndabock, vad som än hänt i matchen och vad som än krävs för att vända. Om Valentic ständigt anser att Awrohum är det problemet, varför väljer han då att starta med honom? Valentic tror sig ha funnit en universallösning, och sådana fungerar mycket sällan. Att dra ner Batan på vänsterbacken och få in ytterligare en mer offensiv spelare är en lysande lösning i vissa fall, men i matchen mot Ängelholm var det knappast det vi behövde. Där behövde vi säkra upp och vara stabila, vinna bollen och sedan ta hand om den, att då tro att en tjurrusande Stefan Batan på vänsterbacken skulle vara skillnaden som leder till en vändning? Njä, det köper jag inte riktigt. Om Valentic ville ha in Hellgren och packa ihop mittfältet bättre, kunde han lika gärna plocka ut Youssef (som gått i stå rätt många matcher nu), Brandeborn (som inte fått ut särskilt mycket än), Catovic (som Valentic inte verkar ha extremt mycket förtroende för) eller Nazari (som hade lett till att mittfältet inte blev mer packat, men herregud, jag tyckte synd om honom där nere som defensiv mittfältare mot Ängelholms jättar). Sen kan man hävda att Awrohum inte ens borde starta, men det gör inte jag. Jag hävdar att Assyriska är en klubb som MÅSTE ge sådana unga spelare mer tid och förtroende, och att vi i slutändan kommer kunna få ut väldigt mycket av honom.

För övrigt såg jag en man väldigt lik David Durmaz på Stockholm central igår, ståendes på perrongen, inväntandes tåget mot Södertälje. Han stod där med en cigarett i handen och jag var nära att gå fram och säga "bra initiativ!" (för jag minns hur lysande Ceyhun Eris var i Assyriska), men när jag kom tillräckligt nära såg jag att denna snubbe nog var tio år äldre och jag nöjde mig med att långsamt gå förbi medan jag räknade fimpar på marken.

Det händer saker runt fotbollsarenan i Södertälje. Syrianskas tränare klagade på oförstående fans, och Assyriskas tränare gjorde senare samma sak. Det är helt klart dags att bena ut varför detta hände.

Mister Syrianska som avgick och blev tillsatt på någon vecka. Medan hans avskedsansökan studerades (läs: brändes upp) förklarade den långhårige att kraven på Syrianska är orimliga. Han förklarade att budget och fin fotboll korrelerade till den grad att han under år 2012 (utan någons vetskap naturligtvis) extraknäckt som Stålmannen och räddat livet på världens turutdelare, som först inte föll för Melkemichels påtryckningar, men som, när Melkemichel höll honom i fötterna från en balkong uppe i höghusen på Bårstabergen och påminde honom om det fina i "tjänster och gentjänster", gav med sig och lät Syrianska lyckas hålla sig kvar i Allsvenskan. Så att Melkemichel nu blev lack, förstår jag. Det ryktas om flera hundratusentals timmars övertid i månaden (som han löste genom att rotera jorden bakåt, naturligtvis) och med Syrianskas budget blev löneökningen tämligen, av förklarliga skäl, liten.

Mister Valentic som fick två externa hårddiskar fyllda med Word-dokument med de avstängda, skadade, småsjuka och lite ledsna Assyriska-spelarna uppradade inför hemmafajten mot Ängelholm. Han kliade sig i sin egenkomponerade tuppkam och funderade på eventuella lösningar: "Bombhot kanske? Skänka Ängelholm till Danmark? Eller ska jag sätta mig själv som spjutspets?", innan han vände sig till sin assiterande och sa: "Men det hjälper ju inte mot att Hezha och Paul är borta, vad fan gör Borken och Edmund nu för tiden?". Och Assyriska har också skurit i budgeten, skurit så mycket att flera bokstäver har försvunnit och nu tvingas Aydin och de andra välja mellan att ge ett bud eller en get till motståndarklubbarna för att locka till sig deras spelare, allt medan Ashur Marklund enligt legenden kostade två bud OCH två getter när han skrev på för Assyriska, men den tiden är nu svunnen sedan länge.

Så vad kan vi lära oss av det här? Att kraven i Södertälje är för höga? Eller att vi är för dåliga? Eller att vi helt enkelt borde kasta pengar på klubbarna och snart är vi då i Champions League? Och det är diskutabelt huruvida det är en smart taktik att säga att med en större budget hade det gått bättre, vilket är samma sak som att ta en spelare åt sidan och säga: "Du är bara här för att jag fick slut på pengar".

Jag vet inte, men jag undrar om inte Valentic blev lite inspirerad av sin Fotbollsarena-kollega ändå. Jag kan se de framför mig på en pub någonstans. Kanske ser de El Classico ihop. Utan att veta riktigt varför, så får jag för mig att Valentic kommer kolla ned från skärmen ganska ofta och högljutt prata om matchen. Melkemichel? Jag tror han bara skulle sitta där, sippa på en kall öl, analysera Iniestas löpningar i sitt huvud, och då och då kanske be Valentic "hålla käften och se på matchen".