Jag hade planer på att se Sverige spela hem EM-guldet på Friends Arena idag. Mina planer förändrades inte av mig, men någon annan tog tydligen på sig ansvaret att göra mig ännu mer medveten om lycka jag i framtiden kommer känna. Men jo, min första damfotbollsmatch någonsin blev ju ganska kul ändå.

Norge mot Tyskland stod på menyn, men damfotbollssafarin började redan på pendeltåget som sniglade förbi Stockholm. En efter en kom de unga supportrarna på tåget i Sverige-tröjor. Detta gav mig känslan att stämningen lär vara mindre huliganism, mer klasskamp på rasten. I värmen slog jag mig ner i skuggan utanför arenan och försökte få en överblick, och inte behövde man lyfta huvudet särskilt högt för att se det. Överallt svärmade barn omkring, till största del småtjejer, med mammor och pappor i släptåg, och någon brorsa (inte en sån brorsa, brorsan) här och var. Alla var glada och trevliga, till och med trevliga på det där svärmorsdrömssättet. Inte trevliga på det där härliga fyllesättet. Kvinnor vs män: 80-20 kanske? Åtminstone 70-30.

Och jag började fundera på varför det är så här. Man kan fråga sig varför kvinnor ser på damfotboll, men inte herrfotboll. Man kan fråga sig varför män ser på herrfotboll, men inte damfotboll. Man kan fråga varför de valde som de gjorde. Solidaritet möjligen? Och det här är mer intressant än vad ni först tror. För män väljer oftast bort damfotboll för att herrarna är större, snabbare, starkare och bättre, men varför väljer kvinnor bort herrfotboll? Är det verkligen stämningen på läktaren? Eller är det att man alltid söker idoler bland sina egna? Och hur vi än pratar om att kön saknar betydelse i allt fler frågor, så är uppdelningen mellan man och kvinna fortfarande väldigt, väldigt tydlig inom fotbollen. På andra ställen också, skulle jag säga, dock utan någon som helst grund, bara på känsla.

Under matchen hejade svenskar fram norskor, men buade de ofta åt tyskorna? Nej, inte särskilt. Istället visade svenskarna sin icke-kärlek med att icke-klappa. Nåväl, de som i alla fall dök upp. Det var slutsålt på många sektioner tidigt, men det verkar som många stannade hemma när Sverige tog semester. Svårt att säga vilka de är, men det är väl just detta som är ett problem: Svenskarnas intresse för damfotbollen har varit stort, men till största del beror det bara på att ett svenskt lag kunde ha vunnit. Av en slutsåld final i herr-EM på hemmaplan, med Sverige störtandes fram och med en semifinal mot Tyskland framför sig, där Zlatan och de övriga förlorarar med 1-0 - hur många av de svenska fansen väljer att stanna hemma när Tyskland spelar EM-final mot... låt oss säga Danmark (vet inte om Danmarks herrar är mer lik Norges damer än Norges herrar, men men)? Njä, inte särskilt många tror jag. Lite tragiskt, måste jag säga.

Matchen då? Jo, den var intressant, minst sagt. Norge lyckades bränna en straff vid ställningen 0-0, och en straff vid 1-0-underläge. De bredsidade in ett offsidemål för kvitteringen. Tyskland? Jo, de spelade ganska stabilt. De var stora och tunga och kunde gjort både ett och två mål på hörnor, där såväl stolpe som norska huvuden stod i vägen. Istället gjordes målet på en kontring där högerback och båda innerbackarna tog sikte på inläggaren (vilket underbart ord), medan avslutaren joggade med i bakgrunden och bara satte dit högerdojan. Så lätt kan det vara. Och i slutet pressade Norge på med långbollar, men tyskarna tackade och tog emot och nickade bort allt.

Och på vägen hem fortsatte safarin. Trots att hälften försvann innan prisceremonin, så tågade vi, vi tillhörande den andra hälften, långsamt, långsamt den kilometer det är till tågstationen. Lugnt och stilla, knappt någon som satte en fot framför någon annans, ingen som trängdes. Det var en väldigt konstig känsla, att vara så nära de andra, men ändå ha en naturlig säkerhetscirkel runt omkring mig. Vad fan är det här egentligen? För nej, inte är det fotboll inte, det har jag ju varit på tidigare. Så vad är det? Jag vet inte, men jag hoppas att jag snart får för mig att stifta bekantskap med det igen.

PS. Det var nära att Eric Sade (i min blogg nämns inga extra vokaler efter varandra) förstörde allt innan matchen ens hade börjat. Han sjöng och dansade och studsade, men turligt nog fanns det fortfarande ett par hål att täppa till i nybygget som han efter ett par minuter studsade ut igenom. DS.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Gabriel Awrohum slutar med fotbollen vid 21 års ålder för att plugga till läkare i Polen. Sedan ganska många år nu har det pratats om honom i Assyriska-kretsar. Det har pratats om den där unge vänsterbacken, men som alltid gått runt skadad när mandom...

Hade på Aftonbladets webb-tv-sändning för att halvt följa Champions League-lottningen (medan Nordsjälland och Elfsborg fajtades på tv). Simon Bank pratade på om en hel del, Premier League-Kalle likadant; bra så. Sen stod någon typ av programledare dä...

Hammarby är på besök i Södertälje och ska ställas mot Assyriska. Ett Assyriska utan Stefan Batan. Och ett Assyriska utan Kennedy, Besara och Haddad. Va fan är det här? Tre Assyriska-produkter (nåja, jag räknar den långe) är på andra sidan konstgräset...

Om ungefär åtta timmar drar Premier League-säsongen igång när Liverpool och Stoke drabbar samman. Fem ytterligare matcher klockan fyra och dagen avslutas med höjdpunkten: Swansea mot Manchester United.   Liverpool mot Stoke är förfesten alltså. E...

Det vi alla önskar att nybörjardomaren från ÖIS-Assyriska-matchen hade kommit ut och sagt till oss, det säger jag nu. Eller kanske är det den assisterande som ska göra det? Det är svårt att hålla isär de där två, faktiskt. Hur som helst, nu får ni de...