Gabriel Awrohum slutar med fotbollen vid 21 års ålder för att plugga till läkare i Polen. Sedan ganska många år nu har det pratats om honom i Assyriska-kretsar. Det har pratats om den där unge vänsterbacken, men som alltid gått runt skadad när mandomsprovet skulle till att göras. I år fick han göra det där provet. Tyvärr, för oss, lyckades han även med ett annat.

Att svenskar flyttar till Polen för att studera är ju ingen nyhet, men att 21-åriga fotbollstalanger, som äntligen slagit sig in i ett Superettan-lag gör det, jo, det klassas nog inte som den där söndagskebaben direkt. När man sett Awrohum spela fotboll har alltid samma tanke slagit en: Awrohum är inte vår bästa vänsterback, men likväl den enda naturliga vänsterbacken vi har.

Låt mig prata vidare om det en stund, en ganska kort stund. Stefan Batan har gjort en väldigt bra säsong, men även tidigare har han alltid varit en av Assyriskas allra viktigaste spelare. Tidigare år har det alltid debatterats huruvida Batan passar bäst som vänsterback eller vänsterytter, och jag har tenderat att luta åt det förstnämnda av en anledning: Batan har aldrig fått ut särskilt mycket offensivt av sin... offensiv. Han är en bra, offensiv vänsterback, men en bra vänsterytter brukar behöva fler tricks i lådan än så. Men att kalla Batan för en naturlig vänsterback? Njä, det skulle jag inte göra ens under pistolhot. Med Batans stabilitet, offensiv (jag vet att det är motsägelsefullt) och löpstyrka är det dock svårt att argumentera för att Awrohum (än så länge) är en bättre vänsterback.

Men.

Allt Gabriel Awrohum gör andas vänsterback på något sätt. Det är där han spelat, och att man trots allt ser en hel del misstag tycker jag främst tyder på en sak: Även om Awrohum lekt vänsterback hela livet, så har han inte lekt det på seniornivå i Superettan. Hade Awrohum fortsatt är jag övertygad om att han spelat en viktig roll i laget många år framöver.

Men Gabriel har lekt färdigt på vänsterbacken. Det är dags för det riktiga livet nu, och själv har jag svårt att se en bättre plats att lära sig om det riktiga livet än Polen.

Egentligen har jag bara ett sista råd till unge Gabriel. Ett råd jag önskar att någon gett mig innan jag dansade rätt in i det: Undvik Warszawa.

Undvik för i helvete Warszawa.

Lycka till.