Tre raka förluster, varav två fruktansvärda stortorskar mot ett av Assyriskasupportrarnas definitiva hatlag Ängelholm, det var det som krävdes för att stormen skulle börja likna hur det tidigare sett ut i Assyriska. För visst har vi varit här förut? Visst har vi vandrat dessa vägar tidigare? Valentic önskade för några dagar sedan i Länstidningen att mer kritik riktades mot honom, istället för mot spelarna. Så jag tänkte hörsamma honom. Så här är den: Kritiken mot Assyriskas tränare Valentic.

Låt mig först klargöra två saker. För det första, så anser jag fortfarande att Valentic är rätt tränare för Assyriska. För det andra, så anser jag att det finns bättre sätt att vinkla kritiken mot honom själv istället för mot spelarna, utan att han ska behöva säga det. Se bara på Mourinho. Där är en tränare som skyddar de spelare han från början tar med i laget. Återkommer till det lite senare.

Det största problemet som uppkommit den senaste tiden för Valentic anser jag vara hans inkonsekvens. När han inför förra säsongen signades till Assyriska pratade han mycket om sin syn på fotboll, som främst blickade mot Barcelonas bollhållande. Han pratade om hur unga spelare som var på väg uppåt i karriären skulle utgöra stommen i laget, här skulle inga gamla veteraner få plats för gamla insatsers skull. Valentic talade rätt till våra offensiva fotbollshjärtan, och det lät så innerligt ärligt att vi alla höll med honom.

Redan första året hördes en hel del röster om hans avgång. Detta är, sorgligt nog, naturligt i Assyriska. Resultaten kommer inte trots ett par pengainsamlingar och värvningar, och då är det tränaren som ska gå. Hade supportrarna valt själva hade en del spelare fått följa med. Valentic påpekade att detta var ett treårsprojekt och att vi inte kunde förvänta oss stordåd på en gång, men att dåden skulle bli större och större för varje år. Jag höll med honom.

Under det andra året, efter att Superettankontraktet säkrats först i slutomgången året innan, var starten lysande poängmässigt; skulle vi vara där redan år två? Nej, sen kom förlusterna. Och ärligt talat har det inte sett vidare bra ut spelmässigt i särskilt många matcher, så att vi nu tappar på topplagen är bara naturligt. Jag höll mig lugn i båten.

Efter 1-10 på två matcher mot Ängelholm kräver det dock all min koncentration att inte gå bananas. Jag kollar på spelare för spelare och ifrågasätter varenda en. Jag tittar till och med på en spelare som Stefan Batan och tänker, jo, visst gör han ett väldigt bra jobb, men hur många poäng bidrar egentligen killen med offensivt? Men så läser jag vad Valentic säger i LT och tänker att, jo, visst fan ska han ha kritik också.

Det jag främst finner möjligt att kritisera med Valentic är hans ledarstil. Ena stunden har han en storslagen plan att följa, vilken han tror på, och därför vaggas man in i en tro om att han slaviskt ska följa den. Han pratar om bollinnehav och offensiv, men under hans andra år i Assyriska har han mest påstått att vi har ett vasst kontringsspel. Visst kan offensiv och kontringar kombineras till viss grad, men att satsa på bollinnehav och anse att ens främsta offensiva vapen är kontringar? Nej, där går något isär. Det finns egentligen två sätt att se på det. Man kan se det som att han fortfarande ämnar att spela en bollinnehavsfotboll, men hyllar kontringarna som effektiva just för att det av slumpen blivit så att de bidragit till målen. Man kan även se det som att bollinnehavsfotbollens manual har körts i en dokumentförstörare och kontringsfotbollen har tagit sig högst upp i pyramiden. Jag tror på det senare, vilket även, tyvärr, bidrar till att Valentics tränarförmåga sjunker ett par snäpp i mina ögon. En tränare som så tydligt pratar om en idé som format honom, och så överger han det inte ens två år in i elitfotbollen?

Valentic har vid ett par tillfällen talat om hans förändrade syn på fotboll, eller snarare att han funnit en realism i Superettan, där naiviteten regerade i lägre divisioner. Jag kommer osökt att tänka på Barcelona och när Pep fick för sig att skänka ett helt konungarike för att få Zlatan och en plan B till Katalonien. Det gick... sådär. Jag minns att jag då vilt diskuterade med vänner om vad en plan B egentligen är värd. Ska man i alla lägen hålla fast vid sin spelidé för att det är där tryggheten finns? Eller ska man, när resultatet ser ut att gå en emot, tillfälligt överge sin spelidé för att testa något nytt och, kanske, överraska sin motståndare? När man gör enligt det andra synsättet handlar det om att planera för en plan B så pass mycket, att det snarare är en plan A2, men vad händer när den alternativa planen ständigt ingår i ens förberedelser? Risken är stor att man bara går och väntar på att plan B ska användas, och att resultaten av sitt vanliga spel blir lidande. Jag är helt klart av åsikten att en tillräckligt bra plan A, som är ingjuten i spelarna och klubben, räcker i 99 % av fallen. Att då ens ha en plan B är knepigt, då det är väldigt svårbedömt att alltid finna när man är på den där sista procenten och plan B ska implementeras. Ty ibland kan det se ut som att plan A inte fungerar, men att det bara behövs lite mer tid. Risken är större att plan B implementeras i fel läge, än att inte ha någon plan B och därför missa den där sista procenten. Om ni hängde med.

Om vi tar det på ett annat sätt, och jag har nämnt det förut: Valentic har en plan B. Enligt mig är det lite för tydlig. Ett av dragen har visat sig under längre tid, nämligen övergivandet av bollinnehavsfotbollen. I år har bytet Awrohum mot valfri offensiv spelare varit en tydlig plan B. En annan plan B är att han packar mittfältet centralt för att stoppa blödningar. Vi vet alla det här nu, Valentic, så varför tvingas du ständigt göra dessa justeringar? Kan vi inte anta att du snart, efter ett och ett halvt år på posten, får det rätt från start? Hur väljer du dina startspelare? Hur skicklig är du egentligen på att fundera på vad dina motståndare kommer ställa upp med? Du har blivit mer realistisk nu, men har du funderat lite för långt?

Jag gör det lätt för mig och tilltalar dig direkt. Så, Valentic: Om vi ska få ner det till punktform, skulle jag säga att det jag vill kritisera med dig är:
 - Du visar inte förtroende när du kastar om dina planer hela tiden. Du måste sätta dig ner och fundera på vad för fotboll du står för, och sedan spela den fotbollen. Att hela tiden kasta spelare fram och tillbaka i positioner och spelsätt, där vi stundtals spelar med en terrier som defensiv mittfältare, ibland med en skönt långsam bollfördelare, ja, ibland med både och... det bidrar nog inte till säkerhet. Det bidrar inte heller till det jag ska ta upp i nästa punkt.
 - Offensivens uppbyggnad har inte varit särskilt bra. Kontringsspelet har lyckats, visst, men ett offensivt Assyriska har fortfarande svårt att bryta isär motståndarförsvar. Vi har ut väldigt lite av två kvalitetsspelare som Brandeborn och Youssef, hur kommer det sig? Hur ska de, när de är på kanten, agera? Finns en plan? Och hur ska innermittfältarna agera? Ska de ta sig in i boxen, och i så fall hur? Ska de lurpassa utanför? Jag ser ingen vidare konsekvens i hur innermittfältarna agerar, vilket jag tror fifflandet med defensiva mittfältaren bidrar till. Ska vi vara helt ärliga har Valentic inte lyckats ersätta Nahir Besaras roll på innermittfältet.
 - Ungdomarnas uteblivna speltid. Du pratar om att ge ungdomarna chansen, men de får trots allt väldigt lite speltid. Du visar visserligen Awrohum ett 50-procentigt förtroende, men resten då? Nazari? Men vad hände egentligen med Korkes som enligt dig och många andra var så bra på försäsongen? Var har hans speltid tagit vägen? Vad sänder det för signaler när Katourgi spottar in mål i U21, men inte får chansen i A-laget mer än när laget är minst ett par mål efter? Betyder det att U21 är meningslöst? Om det är det, skulle jag gärna vilja få chansen där. Skulle vara kul att lira lite boll om kvällarna ibland nämligen.

Och för att komma tillbaka till starten igen: Om DU vill ta emot kritiken, istället för att öppna upp för fria skott på dina spelare, så måste du börja visa det med ditt agerande, inte bara med dina ord. Du har kastat Gabriel Awrohum till hundarna och låter honom gång på gång bli uppkäkad. Varje jävla match. Du kan prata hur mycket du vill, men när du byter ut samma spelare hela tiden när en förlust är på gång, så visar ditt agerande att du ständigt väljer samma syndabock. Som sedan blir utsatt för kritiken. Handlingar är viktigare än ord, och efter ett och ett halvt år i Södertälje kan jag nog säga att den sista supportern som bedömer dig efter vad du säger nu loggar ut. Det är dags att sluta snacka, Valentic, och visa vad du egentligen vill med Assyriska.